C-väljarna var främst lantbrukare. I statsvetenskaplig litteratur återfinns Centerpartiet under engelskans ”agrarians”: jordbrukarna. Partiet hette också Bondeförbundet till 1956.
Att C lutar åt olika håll har lång tradition. Partiets första tid, från grundandet runt 1910 till början av 30-talet, var det borgerligt orienterat, åt Högerpartiets (dåvarande Moderaternas) håll.
Från 1932 lutade partiet åt vänster, med uppgörelser med ökande och regerande Socialdemokraterna. Från 1936 var C i koalition med S, liksom i samlingsregeringen under kriget. Koalitionsregerandet återupptogs på 50-talet, 1951 till 1957. I slutet av den tiden var partiet illa ute med ett väljarstöd nedåt nio procent.

Men partiet växte sedan, till mitten av 70-talet. Det skedde samtidigt som landsbygden, partiets främsta fäste, avfolkades. Kanske vann partiet på motstånd mot avfolkningen, som främst regerande S ansågs stå för, delvis ihop med storindustriella intressen.
Under partiledaren i drygt 22 år, Gunnar Hedlund, mer än fördubblades partiet till 20 procent i första valet till enkammarriksdagen 1970. Partiet var klart störst i borgerligheten då Thorbjörn Fälldin blev C-ledare 1971. Han lade partiets profil mer åt höger. 1976 gav det utdelning i form av valseger för de borgerliga partierna, i röda 70-talet. Centerledaren blev statsminister.

Fälldins första regering sprack efter två år på kärnkraftsfrågan. Han återkom som statsminister ett år senare i en borgerlig majoritetskoalition, men nu hade M blivit största borgerliga parti på drygt 20 procent mot 18 procent för C. Valet 1982 förlorades av Fälldin till Olof Palme (S), som han besegrat sex år tidigare. C fick drygt 15 procent.

Valkatastrofen för Fälldin kom tre år senare, när hans parti bara fick tio procent, trots en valsamverkan med Kristdemokraterna som gav det partiet drygt två procent. C blev det minsta av de då tre borgerliga partierna och Fälldins tid som partiledare var slut.
Efter ett år med Karin Söder som partiledare erhöll Olof Johansson den posten. Partiet hamnade mer i mitten jämfört med högerpositionen under Fälldinåren. Det hindrade dock inte att C medverkade i Carl Bildts borgerliga regering tre år i början av 90-talet.

Efter de åren samarbetade C med en S-regering om att sanera statens finanser fram till valet 1998, ett val som C bytte partiledare inför till Lennart Daléus. Det sämsta resultatet någonsin erhölls, drygt fem procent. Väljarna belönade inte partiets ansvarstagande för statens finanser. Daléus fick gå när mätningarna visade under fyra procent i början av 2001.

Ny C-ledare blev Maud Olofsson, som lade partiets kurs åt höger. Efter en ökning till drygt sex procent i valet 2002 gick hon ihop med övriga tre borgerliga partier i en allians inför valet 2006. Partiet fick nästan åtta procent i det valet.
Trots en profil som mitten-inriktad för det ledande allianspartiet M fördes en högerliggande regeringspolitik i sju år med omfattande skattesänkningar, totalt över 130 miljarder kr i sänkt skattenivå. Den offentliga välfärden försämrades.
Försämringen börjar bli tydlig nu, ett par år efter att Olofsson avgått som centerledare och Annie Lööf efterträtt henne. C har nu lägre opinionssiffror på under fyra procent än när Daléus fick avgå 2001.

I senaste valet tappade C väljare framför allt i regioner där partiet haft högt stöd, exempelvis Jämtland och Gotland. Partiet vann dock väljarterräng i välbärgade områden i exempelvis Stockholm, som Östermalm. Det skedde ofta på Moderaternas bekostnad och visar att partiets mer högerliggande politik uppfattats och uppskattats av (gammel-)moderata väljare.
C förlorade dock fler av sina gamla väljare utanför storstadsområdena än partiet vann nya väljare i storstäderna. Troligen vill C bli ett högerliberalt nischparti på åtminstone fem procent. Där är det dock inte ännu.
Dels är en del av de gamla väljarna, landsbygds- och traktorcentern kan de kallas, ännu kvar. Dels är inte partiet fullt omstöpt än i en ny högerliberal profil.

C hade länge en unik position nära mitten som gjorde att det hade inflytande oavsett om det var S-regering eller borgerlig blockregering. C har nu lämnat denna mitt för en hemvist till höger.
Det i vintras omdebatterade förslaget till idéprogram för partiet visade på ett tydligt nyliberalt tankegods, med individen i centrum. Det kan låta sympatiskt men bortser från de många strukturella faktorer som också verkar i ett samhälle och påverkar en individ, positivt hjälpande såväl som negativt hindrande.

I sitt stämmotal visade Lööf upp en nöjd fasad, med framlyftande av de bra saker som kommit ut ur partiets regeringsmedverkan. Dit hör ökad energi från vindkraft, minskade koldioxidutsläpp och en rad annat.
Lööf varnade även för främlingsfientligheten, vilket var riktat mot Sverigedemokraterna, SD. Lööfs regering får dock igenom det mesta av sin politik genom att SD röstar så att den går igenom i riksdagen.

Hade Lööf menat allvar med sitt tal om att motverka främlingsfientliga krafter (SD) så hade hon agerat så att hennes regering i högre grad träffat uppgörelser med oppositionen, främst MP och S. Men så har inte varit fallet.
Om Sverigedemokraternas självgodhet får Annie Lööf att må illa, som hon sa i stämmotalet, varför sitter hon då kvar i en regering som är beroende av det partiet för att få igenom sin politik?

Robert Sundberg
robert.sundberg@daladem.se