I Flamman 11/4 varnar chefredaktör Leonidas Aretakis för att ”nykonservativt” tankegods håller på att leta sig in i vänstern. Det handlar om ”ifrågasättandet av transpersoners rättigheter och försöken att rehabilitera rasbiologin”. Med tanke på hur allvarligt detta låter är hans belägg magert (ett Instagram-inlägg).

Men låt oss bortse från det, för det som ligger bakom Aretakis argumentation är ett synsätt som är lika vanligt hos den trendkänsliga vänstern som det är bedrägligt. I båda fallen, alltså både i frågan om huruvida ”ras” är en användbar term och i frågan om huruvida transpersoner är exkluderade från allmänt vedertagna rättigheter, handlar det i grunden om det faktum att människan är en kulturvarelse och samtidigt en del av naturen. 

För att vi ska hantera verkligheten effektivt är det fundamentalt att skilja natur från kultur. Varför? Jo, därför att vi bevarar och förändrar de två sfärerna av verkligheten på diametralt olika sätt. Om det är naturen vi vill bevara eller förändra, studerar vi lagarna och villkoren som styr den. Hur leder vi bäst flodvattnet till åkrarna? Hur avlägsnar vi bäst stickan i handen? Och sedan bearbetar vi naturen. Vi tar hjälp av teknologi och om det handlar om den del av naturen som är människokroppen använder vi den teknik som kallas medicin. 

Är det kulturen vi vill bevara eller förändra iakttar vi också den – samtidigt som vi värderar det vi ser. Hur funkar monarkier och hur vidmakthåller vi dem? Tar folk varandra i hand och bör de göra det? Men sedan bearbetar vi inte, utan vi samtalar med varandra, vi föreslår politiska åtgärder, vi kämpar, vi lagstiftar och skapar konst och traditioner. De sätt vi bevarar och förändrar natur respektive kultur är alltså mycket olika. 

Kön är ett ord som har sitt existensberättigande av det enkla faktum att homo sapiens är en art som reproducerar sig genom könslig fortplantning. Vi fortplantar oss inte genom att vi till exempel avknoppar en del av oss som sedan blir en ny individ, utan genom att två specimen tillhörande två olika typer (”kön”) av människor smälter samman. Vi kan inte ändra vårt kön eftersom det är genetiskt bestämt, men om vi trots det vill modifiera de delar av våra kroppar som har med den könsliga fortplantningen att göra kan vi göra det med hjälp av det arbete som kallas kirurgi. Könskonträra hormoner, nyvaginor och liknande har förstås en del allvarliga konsekvenser, men det är upp till den myndige individen om den vill göra det livsvalet. 

Vill vi emellertid (också) påverka kulturen så samtalar vi och ändrar eventuellt därefter vårt bruk av vissa namn, ord och beteenden. Om vi har goda skäl och är överens kan vi till och med låtsas att folk som har ett kön har ett annat. Det kan förefalla märkligt och är förknippat med problem, men vi kan göra det om vi vill. Naturen, eller mer specifikt den del av naturen som är människokroppen, blir dock i grunden opåverkad av sådana beteendemässiga förändringar.

Ras är ett ord som till skillnad från ”kön” har en sinister historia. Likafullt finns det förstås inget i ordet i sig som är farligt. Förhoppningsvis lever vi i en tid som är så pass upplyst att vi inte längre behöver använda noa-ord och kalla vargen för ”gråben” och räven för ”Mickel” för att inte locka fram bestarna. Men ord har förvisso en kraft, det ska vi vara medvetna om. Aretakis hävdar nu, och det gör ju många människor nuförtiden, att ”vetenskapen” har visat att ras är ”ogiltigt”. Men den som följer den explosiva utveckling inom framförallt arkeogenetik, vilket ungefär betyder studiet av förhistoriska människors dna, kan iaktta hur forskarna där slår knut på sig för att undvika att tala om ras. I stället heter det på engelska ”ancestry”, ”population”, ”cluster” och liknande. De diagram forskarna tar fram för att visa på olika, ska vi säga, människogruppers relation är likafullt slående lika äldre forsknings uppdelningar i raser och underraser. Berättigar den pågående historieskrivningen om människans förhistoria att vi ånyo börjar tala om ”ras”? Kanske inte. Men annars behöver vi nog något liknande för att beskriva historien korrekt.

En del försöker undgå den rasistiskt belastade färgkodningen genom att använda geografiska termer och istället för att tala om till exempel ”svarta” säger de ”subsahariska afrikaner”. Det kan ju låta neutralt, men dessvärre är också sydafrikanska boer ”subsahariska afrikaner” och det är ju helt enkelt inte dem som avses. Ordet kan inte heller vara ”etnicitet”. Jag hör en amerikansk genetiker säga att om han har dna från en person från Sverige och en från Nigeria kan han snabbt avgöra vem som har ”svensk respektive nigeriansk etnicitet”. Det skulle i sanning vara mirakulöst om han kunde det, för etnicitet betecknar språk och sedvänjor, alltså den kultur som en folkgrupp (grekiskans ethnos) har. Det kan vi inte avläsa ur den del av naturen som är människokroppen. En person som lever bland personer som delar hens kultur, men som far illa på grund av sitt utseende (nej, inte på grund av att hen anses ful, utan för liksom hela dess kropp, ni vet vad jag menar) gör personen ju inte det på grund av hens etnicitet, utan på grund av… ni vet vad jag menar. Läs Tobias Hübinettes Den svenska färgblindheten om detta. Vill vi bekämpa rasism blir det nog svårare utan ordet ras. Afrosvenskarna riksförbund har varit inne på detta. Som Aretakis påpekar, men viftar bort, finns det också en del medicinska skäl för att tala i termer av ras. D-vitaminbrist hos till exempel gravida somalier-svenskor är dock på riktigt.

Liksom den absoluta majoriteten av människor i den här delen av världen, och antagligen i större delen av hela världen, är jag humanist. Vi tror inte människovärde har med dna eller hudfärg att göra. Uppfostrad som jag är under 1970-talet, med dess bilder på små barn ”av olika färg” som glada håller vandra i handen, uppskattar jag mänsklighetens fysiska mångfald; jag finner alltså inte bara folks olika kläder och stilar fascinerande, jag tycker också det är intressant hur folk ser ut rent kroppsligen. Att iaktta det och att dela upp de miljarder människor som befolkar jorden i olika grupper utifrån varifrån deras förfäder har levt i tusentals år kan jag inte se som något skadligt. Klassificeringen av mänskligheten i raser lägger förvisso grunden till rasism, men det är ju inte klassificering i sig som är problemet utan hierarkiseringarna och fördomarna. Huruvida vi verkligen vill behålla just ordet ”ras”, vilket ju till exempel amerikanerna har funnit lämpligt, eller inte, kan man diskutera. Men detta handlar inte, som Aretakis låter göra gällande, om att ”återupprätta rastänkandet” eller ”försvara rabiologi”. Det är ett ohederligt sätt att argumentera. 

Vad gäller att förbinda den med rätta avskydda rasbiologin med ”ifrågasättandet av transpersoners rättigheter” måste jag erkänna att jag kanske inte helt har förstått från vilka vedertagna mänskliga och medborgerliga rättigheter som transpersoner är exkluderade. Tillhör kanske Aretakis dem som vill ge särskilda rättigheter åt barn som våndas med sin köns- och genusidentitet och göra dem myndiga några år tidigare än andra barn? Så att de kan medicinera sig och operera sig? För det är väl inte så att även Aretakis sällar sig till dem som ”ifrågasätter transpersoners rättigheter”? Om Aretakis tillhör dem som ”ifrågasätter transpersoners rättigheter” genom att förneka barn ”rätten” att operera sig så vill han också börja mäta sameskallar. Det kan vi ana ty han förklarar för oss att de båda frågorna ”hänger samman”.

Hur kommer det sig att en vettig person som Leonidas Aretakis viftar så ivrigt och tokigt med varningsflaggan inför diskussioner som har med människans kropp att göra? Jag antar att en bidragande orsak är den eviga idioti som vi kallar postmodernism. Dess förespråkare har lärt sig läxan att ”naturligt” är ett ord som kan användas för att rättfärdiga orättvisor. Vad det handlar om är att något kulturellt, det vill säga något vi kan samtala och därefter lagstifta om, framställs som naturligt i den specifika bemärkelse som närmar sig gudsbegreppet, det är något för alltid fastställt, evigt. Postmodernismen gör helt rätt att avslöja och kritisera när det som är kulturellt och socialt framställs som omöjligt eller djupt olyckligt att förändra. Men av det kan vi inte dra slutsatsen att naturen inte finns, att vi lever i den värld som filosofen Fichte trodde vi levde i: en värld där ett andligt Jag skapar sin egen verklighet.

Nej, det finns inget radikalt med att tro att den mänskliga kulturen har gudomliga krafter; att vi kan förändra verkligheten som vi vill. Det faktum att vi har lyckats förändra naturen så mycket som vi redan gjort – i vissa avseenden har vi ju förändrat den alldeles för mycket, tänk till exempel på den kapitalistiska klimatkrisen, men också genmodifikationer av grödor och plastikoperationer – beror på att vi har sett våra möjligheter, men också lärt oss om våra begränsningar. Naturen har gränser och den sätter gränser. Naturen är något. Hallå! ”Materialism” någon?

Aretakis behöver inte oroa sig för att ”nykonservativa” idéer sipprar in i vänstern. Att vara medveten om vad som faktiskt gäller och vad som kan förändras och vilka följder det får är inte nykonservativt. I stället borde Aretakis oroa sig för den slappa antiintellektualism och opportuna ohederlighet som länge har tillåtits att styra debatten inom delar av vänstern.

Under vintern har begreppet bosättarkolonialism debatterats i svensk vänstermedia i relation till Israel och Palestina. I Brand beskrevs Israel av pseudonymen Rolf Skoglund som en ”europeisk-amerikansk bosättarsättarstat”, medan Mirjam Katzin i ett svar kallade det magstarkt att referera till förintelseöverlevare och deras ättlingar för europeiska kolonisatörer.

I en parallell debatt i ETC uppmanade medieforskaren Helena Hägglund vänsterns ledarsidor att använda bosättarkolonialism som teoretiskt ramverk för konflikten, medan Leonidas Aretakis i ett svar beskrev begreppet som ett ”amerikanskt modeord”. Nyligen har termen försvarats av både Kalle Hedström Gustafsson i ETC och Per Sicking i Flamman. Liknande diskussioner har utspelat sig även utomlands, bland annat i tidskriften Jacobin.

Som forskare som använt just det här begreppet i Israel och Palestina känner jag inte igen mig i debatten. Både själva begreppet och poängen med dess användning är ofta ospecifikt beskrivet. Men för att förstå hur och varför det israeliska systemet systematiskt omfördelar resurser från palestinska medborgare i Israel till judiska dito är begreppet användbart.

Nästan all mark i Israel ägs av staten och hyrs ut på kontrakt om 49 eller 99 år genom Israeliska landmyndigheten. Vidden av hur riggat systemet är för de palestinska medborgarna kan vara svår att ta in för den som inte själv hört tjänstemän oförblommerat tala om det.

För att förstå den israeliska nationella skapelseberättelsen med dess vurm för pionjärer är perspektivet också bra, och likaså för att förstå förhållandet mellan de extrema bosättarna och samhället i stort. Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Men man behöver vara specifik. Vad är det till exempel som säger att bosättarkolonialism nödvändigar ett europeiskt förled? Och vilken period pratar vi om när vi säger kolonisatörer? Sionistisk strategi och idé har vidare ändrats över tid och plats. Från sent 1800-tal till 1948 pågick judisk invandring till regionen Palestina under sionistisk flagg. Efter 1948 fortsatte invandringen, bland annat med förintelseöverlevare, men i en helt annan politisk kontext. Inkluderar vi politiken som förs i relation till palestinierna på Västbanken och Gaza eller avgränsar vi oss till Israels erkända gränser? De två systemen är sammanlänkade men olika.

Till saken hör att det inte finns någon sammanhållen förklaringsmodell som heter bosättarkolonial teori. Det finns däremot något som kallas bosättarkoloniala studier. Detta fält arbetar ofta jämförande och rör sig till övervägande del mellan samtidens Australien, Sydafrika, USA, Kanada och Israel och Palestina. Fältet tog form under 1990-talet i Australien som en reaktion mot brister i det postkoloniala perspektivet. Kolonialismen, menade man, är en pågående och allestädes närvarande process. Att det är ett amerikanskt modeord är därför inte en helt rättvis beskrivning.

Begreppet vänder spegeln mot bosättarna: deras självbild, relationen med det nya landet och till de ursprungliga invånarna.

Det bosättarkoloniala perspektivet har många brister: det innebär ofta en klumpig och odynamisk tudelning mellan kolonialism inriktad mot resurser inklusive människor och kolonialism inriktad mot land (bosättarkolonialism är det senare). Där tenderar man att glömma andra grupper utanför binären bosättare-ursprunglig, till exempel andra invandrargrupper.

Kritiker av perspektivet har även lyft fram att den mycket strukturella synen på världen leder till en konceptualisering där bosättningen alltid ”slutförs”. De menar att även de som använder det för att belysa den israeliska statens övergrepp indirekt skriver en historia där palestinierna (snart) är ett minne blott. Från det perspektivet är det alltså inte antisemitiskt utan anti-palestinskt, om palestinskt här betyder en levande palestinsk framtid i regionen.

I slutändan är det dock framför allt ett akademiskt begrepp. Det kan anpassas till praktik och aktivism, men är i grund och botten en förenkling, som kan hjälpa oss att se vissa toner i en situation – som inte förklarar alla processer, men några.

Med det sagt kan det vara till stor hjälp för att föreställa sig en väg framåt. Det innebär ett nödvändigt erkännande och möjliggör en nödvändig uppgörelse. Vem kan förespråka något annat?