Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fredssluten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hågad att bryta. För Sverige var fredsfördragets snara afslutande så mycket angelägnare, som de svenska besättningarna i de preussiska städerna då endast hade bröd för sex dagar, och för det af fiender och bundsförvandter lika illa behandlade Polen var freden icke mindre efterlängtad.
Vida svårare var fredsverket med Danmark, emedan svårigheterna här kommo från både de krigförande och de medlande makterna. Carl Gustaf kunde, såsom förut är nämndt, icke förmås att ingå fred under andra vilkor, än att Aggerhus län skulle tillfalla Sverige i utbyte mot Trondhiems och mot Bornholm, och Fredrik III ville icke hålla sig vid roskildska, utan vid Brömsebro-fredens vilkor. Båda voro lika envise, och båda förlitade sig på de medlande makterna, den ene på England och Frankrike, den andre på Holland. Bland de medlande makterna var också Holland den, som mest kunde inverka på fredsvilkoren, emedan dess flotta låg ännu qvar i sundet och var stark nog att bestämma krigsrörelserna på öarna. Konung Fredrik förestälde den holländska styrelsen huru osäker Danmarks och särskildt Köpenhamns belägenhet skulle vara, derest Sverige finge behålla Skåne. Vid stark vinter kunde svenskarne på några timmar komma till Köpenhamn, och deras nya fästningsverk vid Landskrona voro just afsedda att af denna stad göra en vapenplats för sådant ändamål. Konung Fredrik ämnade derföre genom en landstigning återtaga Skåne och begärde Hollands biträde dertill. Österrike och Brandenburg understödde denna hans begäran, och han erbjöd Holland Glückstadt i Holstein samt Kroneborg vid sundet, för att göra det så mycket benägnare till bifall. Men Holland ville ej frånträda det gemensamt med England fattade beslutet att, till trygghet mot blifvande tullprejerier, förhindra Skånes och Selands förening under samma krona. Dessutom förklarade nu Mazarin ganska bestämdt, att om Holland stälde sig på Danmarks sida, skulle han låta prinsen af Condé med en stark fransk här anrycka till Sveriges bistånd.
Så stodo sakerna vid Carl Gustafs död. När underrättelse derom kom till Danmark, förklarade Fredrik III genast, att han ej längre ville veta af roskildska freden eller concerterna i Haag, och de svenske underhandlarne, riksråden Schering Rosenhane och Sten Bielke, blefvo nu högst bekymrade; men de franske och engelske medlarne Terlon och Algernon Sidney försäkrade dem, att om Sverige ville afstå från Trondhiems stad och län samt i öfrigt hålla sig till roskildska fredsvilkoren, så skulle Frankrike och England ansvara för erhållandet af en fred på sådana vilkor. På Bielkes tillstyrkan gaf ock svenska interimsstyrelsen, med de i Göteborg då ännu församlade ständernas samtycke, den begärda förklaringen. Danmark åter fortfor att yrka på återfåendet af de öster om sundet belägna landskapen samt styrktes häri af Österrike, Brandenburg och Polen; men nu stälde sig Holland icke längre på Danmarks sida, utan den 8 Mars gåfvo de holländska sändebuden amiral Ruyter, som höll svenska flottan instängd i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
